Tack Katarina att du var vår överraskningsgäst under en svensklektion i Schweiz.
Vi är så tacksamma att vi fick prata med dig.
Katarina Pirak Sikku (link svenska)/Katarina Pirak Sikku (Link deutsch) är född 1965 i Jokkmokk. Hon är konstnär, utbildad vid Konsthögskolan i Umeå. Hon är gift med journalisten Nils-Henrik Sikku och bor i Jokkmokk. Tillsammans har de skrivit boken «Torvkåtornas torvkåta och renägarinnan från Skåne», en bok som handlar inte enbart om kåtornas förändring under de senaste 100 åren utan den innehåller mycket mer. Vi får följa en historisk översikt över 1900-talets historia i Lappland och överlevnadskonsten. I centrum står familjen Walkeapää och deras kåta.
Elisabet från Skåne blev renägarinna och berättar om glädjeämnen och svårigheter.
Tack vare en offentlig boksläp via zoom i december 2020 visste jag om boken.
Tusentack att ni delar era personliga berättelser om renbete, nomadlivet, fastboende, tvångsförflyttningar, vattenregleringar, torvkåtatyper och mycket mer med oss.
Katarina förklarade oss hur en traditionel kåta är uppbyggd. Den är cirkelrund med öppen eld på golvet och öppet tak. Kåtan är indelad i 9 «rum»:
I mitten ligger elden och längst fram köket. Man får inte gå över elden och köket.
Vänster om köket sitter far, hans sovyta ligger vänster om elden och vänster om ingången befinner sig förrådet med hundens plats. Mors plats och sovytan ligger på höger sidan i kåtan. Höger om ingången finns det ved. På golvet finns det ris som är täckt med renskinn.
På stockarna vid ingången väntar man tills man blir inbjuden.
Nya torvkåtatyper
Med tiden har nya torvkåtatyper utvecklats. Nils-Henrik och Kataraina skriver i deras bok att arkitekten och snickaren Randi SjØli menar i sin bok Byggnadsskick i Sápmi «(…) att utvecklingen av ett annat sätt att bygga torvkåtor kan ha ett samband med att samerna i trakten tvingades lämna sina bostäder i flera omgångar på grund av nya höjningar av Suorvamagasinet. Det har inneburit att de tvingats bygga nytt, vilket har lett till att nya torvkåtatyper utvecklats med tiden.» En kåta av Vaisaluokta finns uppställd utanför Ájtte samemuseum i Jokkmokk.
Behov att synas, finnas, lämna spår
Katarina Pirak Sikku är konstnär. Hon jobbar mot spårlösheten. Genom hennes verk blir hon och historian synlig och hon sätter starka spår.
Jätteimponerande är hennes tredelade «Vájaldibme – Vandring» (2019), som är installerad utanför Mittuniversitet i Staare/Östersund samt i univeritetes entréhall.
«Vájaldibme – Vandring» är Katarina Pirak Sikkus första offentliga permanenta konstverk. Statens konstråd skriver:
Katarina Pirak Sikku presenterar sitt arbete «Vájaldibme – Vandring» (uppladdad av Statens konstråd 24.03.2020)
